justinnovells

"Jag är så ledsen Bella. Men Emilia är tyvärr.. Hon klarade inte det.
Emilia är död."
Åh nej.
Vad jag förstått var Bella och Emilia tajta. Hur skulle hon ta det?
Jag kände hur Bella frös till i min famn.
Allas blickar låg på henne.
Jag drog henne närmare mig.
"Kul skämt mamma!"
Charlotta skakade på huvudet mot Bella och såg vädjande på mig.
Jag drog Bella om möjligt närmare mig.
"Nej gumman! Emilia klarade det tyvärr inte. Hon är död."
Jag vände blicken mot Bella.
Hennes tårar rann ner för hennes kinder.
"Kommer hon inte tillbaka?"
Charlotta skakade på huvudet.
"Nej gumman! Det gör hon tyvärr inte."
Bella borrade in huvudet i min hals och jag hörde henne snyfta högt.
Jag strök med min hand över hennes rygg och arm.
"Det kommer bli bra baby! Jag lovar." Viskade jag och kysste hennes hår.
"Nej. Det kommer det inte. Jag kommer aldrig träffa min kusin igen."
Bella hulkade, snyftade och hennes kinder hade ränder efter tårarna.

Flera timmar hade gått, av gråtandes från Bellas sida.
Det var så jobbigt att se tjejen man älskar sitta och gråta.
Men jag kunde inte klandra henne. Hennes kusin hade dött.
Det var bara jag och Bella kvar i rummet.
Charlotta hade gått för att kolla efter sin syster. Katrin.
Max, pappa och Scooter var och köpte mat till oss och mamma var på toaletten.
Charlotta var ledsen och grät hon också.
Vi hade fått reda på att en bil till hade krockat in i oss, men antagligen hade vi redan varit ute ur bilen då.
När jag kände hur lastbilen träffade bilen hade jag dragit åt mig Bella.
Så nära jag kunde och hon hade sedan i sin tur dragit Nellie mot oss också.
Jag hade öppnat bildörren, för att försöka komma ut från bilen.
Vi hade fallit ut och landat på asfalten.
Sen tror jag alla hade blivit medvetslösa, för jag kom inte ihåg något efter det.
Jag hade fått förklarat för mig att några hade varit vågliga och kommit och dragit oss ifrån bilen.
Jag skulle vara evigt tacksam till dem personerna som räddade oss tre.
Bella klandrade sig själv för att Emilia dött. Att hon inte dragit med sig Emilia också.
Jag hade gång på gång sagt till henne att det faktiskt inte var henne fel, utan att hon inte kunde gjort något annat.
Bella har inte långa armar, dem är korta för att hon är rättså kort.
Alltså skulle hon inte kunnat dra med sig Emilia som satt för långt ifrån henne.
Men Bella vägrade låta det sjunka i hennes huvud.
Jag undrar så hur begravningen skulle bli. Hur Bella skulle orka. Det är inte säkert att jag kunde vara där för henne. Jag kanske inte var bjuden?
För den familjen kände mig inte. Jag hade träffat dem några gånger under tiden dem varit här och jag varit hemma hos Bella.
Men vi hade inte pratat så mycket.

Nellie kom in gåendes i rummet i ett par mjukis byxor och en grå hoddie.
Hon såg glad ut.
"Hey lovebirds"
Jag skrattade hest åt henne och Bella sträckte ut armarna mot Nellie.
"Hej babe"
Nellie kramade Bella och Bella kramade tillbaka.
Dörren in till vårat rum öppnades igen och nu var det Max, pappa, Scooter, Charlotta och mamma som kom in.
"Nellsan, vad glad jag är att se dig! Jag skulle hälsa från din mamma att dem åkte hem nu. Men att du bara skulle ringa."
Nellie nickade mot Charlotta och flinade.
"Nej dem här lovebirdsen är inte något vidare sällskap direkt."
Hela rummet skrattade och jag räckte ut tungan mot Nellie som gjorde samma sak tillbaka.
Bella lutade sig mot mig.
Mamma kom fram till våran säng där vi tre satt med en stor Mc Donalds påse.
Doften spred sig i hela rummet och jag hörde hur min mage kurrade, högt.
Bella verkade också ha hört det, då hon skrattade åt mig.

När våran mat var uppäten och vi var mätta vändes våra blickar mot tv:n.
Alfredo som blivit väckt innan idag, satt tillsammans med Nellie på sängen bredvid oss.
Dem två var så söta tillsammans.
Vi fyra var själva i rummet då dem vuxna var och fikade.
Twist höll på att vakna upp från sin koma och mådde bra.
Det skulle bli så skönt att få se honom också.
Bella var piggare, men såklart fortfarande ledsen.

En läkare kom in i rummet.
"Hej! Jag är Dr.Edwards. Jag ska informera er alla fyra om hur en kropp ser ut nu och när ni får åka hem. Vi börjar med Justin. Du är den som klarade dig bäst. Din hjärnskakning är borta och dina brännskador kommer gå bort inom kort. Men vi vill iallafall ha dig kvar tills imorgon för att säkert hålla koll på allting.
Nellie, din hjärnskakning är också borta precis som Justins och du kommer få åka hem imorgon. Dina brännskador kommer också gå bort inom kort. Bella. Din hjärnskakning är kvar men det är inte så mycket. Du kommer få åka hem imorgon du också. Alfredo, du är ju pigg och sådant och kommer också få åka hem imorgon. Eran kompis, Lil Twist har vaknat ut koman och är helt återställd. Han kommer även han få åka hem imorgon."

Det var söndagen den 3:je mars.
Jag låg hemma tillsammans med Justin i soffan.
Katrin, Karl, mamma, Max och Pontus satt ute i köket och planerade till en begravning.
Jag vet helt ärligt inte hur jag skulle klara av att gå på begravning.
Särskilt för min älskade kusin.
Jag saknade henne så mycket.
När mamma berättat att hon var död, hade hela min värld rasat samman.
Jag hade kännt henne hela mitt liv och alltid hade vi varit så nära varandra.
Nu hade jag ingen tjej kusin att dela en massa saker med och shoppa kläder med.
Jag hade ingen att prata med som förstod mig riktigt.
Emilia hade precis som jag, varit tajt med våran gammelmormor, så vi hade sörjt och gråtit tillsammans när hon dött. Nu kunde vi inte det, jag hade ingen att prata med min gammelmormor med.

Utan jag märkt det, hade mina tårar börjat rinna.
Justins händer smekte bort dem.
"Det är okej att gråta baby"
Jag låg ytterst i soffan med Justin bakom mig.
Justins armar var slingrade runt min mage och hans läppar var på min hals eller panna hela tiden.
Över oss hade vi ett tjockt duntäcke.
Framför oss var tv:n igång och någon serie visades.
Vi la inte så mycket energi på det, men det var How I Meet Your Mother.
Jag har aldrig varit ett fan av det, antagligen inte Justin heller, då han inte la någon större energi på det.
Våra läppar fann varandra.
Åh, jag fick inte nog av hans läppar.
Så underbart mjuka och kyssbara.

Vid köksbordet pratades det inte så mycket.
Alla var ledsna.
Jag skrattade åt något Justin sagt, vi pratade och skrattade tillsammans precis lika mycket som vi brukade.
Katrins blick blängde på mig.
"Hur kan du vara glad?"
"För att jag vet att Emilia inte hade velat att vi skulle vara ledsna och sitta och böla hela tiden."
Pontus grymtade till.
"Hon hade velat att vi skulle vara ledsna och tänka på henne mycket. För att då hade all uppmärksamhet lags på henne. Du känner inte min syster. Du inbillar dig att du känner henne. Men det gör du inte. Emilia hatade dig när du berättade att du var tillsammans med Justin. Men hon berättade inte det för dig. Utan pratade med mig. Hon var avundsjuk och sur på att du alltid fick dem snygga och bra killarna. Medans hon bara fick dem skitiga killarna du lämnade efter dig."
Jag tog ett djupt andetag för att inte skrika rakt ut.
"Har du någonting funnits där för henne när hon ringt? Nej! För antingen var du i skolan, på X-Factor, med Nellie eller med Justin.
Aldrig hade du tid att prata med just henne!"
Vad var det han sa?
Nu reste sig Pontus upp och skrek till mig istället.
"Du är en fet jävla idiot som bara bryr dig om dig själv och din pojkvän som råkar vara Justin Bieber. Ingen annan bryr du dig om. Det är egoistiskt. Som fan."
Tårarna vällde upp i mina ögon.
Vad var det han sa? Menade han det? Hade Emilia hatat mig?!
Varför hade hon inte berättat något för mig?
________________________________________________________________
Mobilblogg! Hela kapitlet skrivet på iPhone *stolt*
Orkar inte skriva något här, så kommentera!
Vad tror ni händer och vad menade Pontus?!
15 till nästa? Kan ni tills imorgon? Då kommer kapitel 58 då!