justinnovells

Sharon's perspektiv:

Med ena handen försökte jag få upp ytterdörren, medan jag balanserade två kassar från Walmart med den andra. Det var inte lätt om man säger så. Till slut gled dörren upp och den välkända doften av vårat hem slog emot mig. Jag stapplade in och lät kassarna stå på golvet, medan jag drog av mig både jacka och skor.

"Hallå?" Ropade jag in i huset och greppade tag om kassarnas handtag. Konstigt, Vanessa och Ryan borde ju vara hemma vid det här laget. Jag suckade lite lätt för mig själv och knallade vidare in mot köket. Synen jag möttes av fick båda kassarna att glida ur mina händer. Tomater och alla sorters frukter och grönsaker rullade ut på golvet. Med det brydde jag mig inte om, istället sprang jag fram till Vanessa's livlösa kropp. Ansiktet var blekt, läppar blå och armen låg i en konstig vinkel.

"VANESSA?!" Skrek jag och klappade henne lätt på kinden. Inget svar. Paniken tog över migoch det var med möda som jag tog mig mot vår hemtelefon på köksbänken. Snabbt kastade jag mig över den och knappade in numret till larmcentralen. En lugn kvinnoröst mötte mig i luren. Hur hon kunde vara lugn förstod jag inte.

"Kan du snälla skicka en ambulans, min dotter ligger helt avsvimmad här!" Skrek jag panikslaget i telefonen. Tårarna rann ner för min kinder. Kvinna i andra änden försökte lugna mig med frågor om vart jag bodde och hur Vanessa låg till. Kvinnan höll mig lugn enda till ambulansen kom. Då avbröt vi samtalet. Ambulansförarna frågade frågor, nästan samma som kvinnan, medan jag knappade in Ryan's nummer. Med gråten i halsen förklarade jag för honom vad som hänt.

Jag åkte med i ambulansen. Hela tiden försökte föraren, som hette Robert, hålla mig lugn, samtidigt som han körde fort genom eftermiddagstrafiken.

När vi kom fram till sjukhuset var både Ryan och Justin där. Båda frågade vad som hade hänt och hur hon mådde. Jag bara brast ut i gråt. Det här var inte lätt.

Justin's perspektiv:

"Justin, vi måste till sjukhuset!!" Skrek Ryan från nedanvåningen. Fort sprang jag ner för trapporna i mormor och morfars hus.

"Vad är det som har hänt?" Frågade jag samtidigt som jag tog på mig mina skor.

"Det är Vanessa. Mamma hade hittat henne medvetslös i köket."

Så fort orden lämnat Ryan's mun, kände jag en obehaglig känsla av att det var något fel, ett stort fel, som egentligen inte skulle finnas. Jag greppade tag om mina bilnycklar och kastade mig ut ur huset efter Ryan. Vi kastade oss in i bilen och körde mot sjukhuset.

När vi kom fram till sjukhuset, gick vi in till receptionen och frågade om Vanessa.

"Vanessa Butler?" Frågade Ryan.

"Hon har inte kommit in här innu, men våning 12 rum 389 kommer hon att vara i. Så ni kan vänta utanför." Berättade receptionisten för oss. Vi gick mot hissen och åkte upp till våning 12. Medans vi gick genom den vita tråkiga korridoren tänkte jag på vad det var för fel på Vanessa. Det är inte normalt att svimma regelbundet, vara så trött som hon är och spy så mycket. Så det skulle bli skönt, att få veta vad det var som gjorde att hon mådde såhär. För hur det än är, så är hon och jag otrolig bra kompisar och jag vill att hon ska må bra.

Fem minuter efter att jag och Ryan kommit till sjukhuset, kom Sharon gåendes. Ryan kastade sig upp ur sin stol och kramade om sin mamma. När dem avslutade kramen, var jag genast där för att krama henne.

"Hur mår hon nu?" Frågade jag nästan direkt. Sharon ryckte på axlarna. "Jag önskar jag visste. Men hon vaknade lite när vi kom in på sjukhuset. Men läkarna sprang iväg med henne och berättade att det skulle ta en massa prover på henne." Berättade hon samtidigt som tårarna rullade ner för kinderna på henne.

Det gick en timme som blev till två och sedan tillslut till tre och en halvtimme innan en sjuksköterska äntligen kom gående mot oss. Hon log och frågade oss om vi kände Vanessa. Vi nickade alla tre och sedan började tjejen prata om Vanessa.

"Läget är rätt ostabilt nu, vi har fortfarande inte fått klart för oss varför Vanessa föll ihop. Läkarna håller på att ta proer och sådant nu. Skulle jag kunna ta era nummer, så kan vi ringa när hennes tillstånd känns säkrare?"

Sharon mumlade ett enkelt "javisst" och skrev prydligt upp sitt nummer på sjuksköterskans utsträckta papperslapp.

"Ditt namn också, tack." Sa sköterskan en aning besvärat och sedan gick hon.

"Nu är det väl bara att vänta." Suckade Sharon och lutade sig tillbaka i stolen. Ryan tog hennes hand och kollade oroligt på henne. Jag kollade upp i taket och försökte få funn på mina tankar. Jag ville så gärna veta vad som var fel. Det rådde ingen tvekan om att jag var orolig för henne. Faktum var att jag faktiskt började upptäcka känslor för henne. Kanske? Nej, nu ljög jag för mig själv. Jag är helt fullkomligt, upp över öronen kär i henne. Jag vill bara inte erkänna det för varken mig själv eller henne. Eller någon annan. Inte ens Ryan. Han skulle ju få flipp om jag sa något. Jag som aldrig var blyg, var det nu och det var olikt mig. Jag brukar aldrig vara den som är blyg, men det är något speciellt med Vanessa. Hon är bara så speciell, på ett positivt sätt såklart, och hon får mig att visa mitt riktiga jag. Istället för att jag ska vara någon som inte alls är likt mig, så blir jag bara mig själv tillsammans med henne.

En timme senare kom samma sjuksköterska till oss som informerat oss om Vanessa innan. Martin, Vanessas pappa, hade kommit för en halvtimme sedan och reste sig upp tillsammans med oss andra.

"Vanessa är vaken igen och vi har fått svar på proverna. Så om ni skulle vilja följa med här så berättar vi för Vanessa samtidigt." Sa sjuksköterskan. ör er." Sa sköterskan och började gå längs den vita korridoren. Vi andra följde lydigt efter. Det luktade starkt av mediciner och rengöringsmedel. Jag försökte andas genom munnen för att inte den frätande doften skulle spränga mina näsborrar. Det var helt knäpptyst i hela korridoren, endast sköterskans samt Sharon's klackskor hördes. Det vanliga klick-klacket. Klick, klack, klick.. Ljudet gjorde mig galen, så jobbigt.

Efter vår lilla prommenad hänvisade sköterskan oss till ett litet mötesrum. Jag och Ryan slog oss snabbt ner vid två av stolarna, medan både Sharon och Martin dröjde. Även sjuksköterskan, som jag tror hette Olivia för det stod på namnbrickan hon bar, slog sig även ner vid det runda bordet. Jag utbytte några blickar med Ryan. Man kunde verkligen se nervositeten i hans ögon. Det var så fint att se kärleken mellan dem, men jag visste inte hur han skulle reagera om jag sa att jag fallit för hans syrra. Undra om han skulle bli arg?

Mina tankar avbröts av att två läkare i vita rockar klev in i rum. De satte sig på stolarna bredvid oss och rättade till sina papper.

"Så, ni är alla anhöriga till Vanessa Butler?" Frågade en av dom. Namnet Eric stod på namnskylten. Sharon svarade ett enkelt "ja".

"Vi har nyss fått svar på några prover som vi tog så fort hon kom in.." Började den andra. Chad, kunde jag skymta att han hette.

"Och", fortsatte Eric...

_______________________________________________________________________________________
Äntligen, äntligen & ÄNTLIGEN! 
Shit 26 dagar sedan senaste kapitlet, förlåt älsklingar :(
Vi ska försöka få upp nästa innan veckans avslut!! 
Jag är sjuk, IGEN!!.. 
Så jag ska försöka skriva lite imorgon :D 
Kommentera <3 

Fråga: Vilken är eran favorit låt just nu? 
Moas svar: Det är nog I Want It That Way med Backstreet Boys.. :) Brukar inte lyssna på såhär gammal musik, meeen ;)