What About Love- 17
Sharon's perspektiv:
Med ena handen försökte jag få upp ytterdörren, medan jag balanserade två kassar från Walmart med den andra. Det var inte lätt om man säger så. Till slut gled dörren upp och den välkända doften av vårat hem slog emot mig. Jag stapplade in och lät kassarna stå på golvet, medan jag drog av mig både jacka och skor.
"Hallå?" Ropade jag in i huset och greppade tag om kassarnas handtag. Konstigt, Vanessa och Ryan borde ju vara hemma vid det här laget. Jag suckade lite lätt för mig själv och knallade vidare in mot köket. Synen jag möttes av fick båda kassarna att glida ur mina händer. Tomater och alla sorters frukter och grönsaker rullade ut på golvet. Med det brydde jag mig inte om, istället sprang jag fram till Vanessa's livlösa kropp. Ansiktet var blekt, läppar blå och armen låg i en konstig vinkel.
"VANESSA?!" Skrek jag och klappade henne lätt på kinden. Inget svar. Paniken tog över migoch det var med möda som jag tog mig mot vår hemtelefon på köksbänken. Snabbt kastade jag mig över den och knappade in numret till larmcentralen. En lugn kvinnoröst mötte mig i luren. Hur hon kunde vara lugn förstod jag inte.
"Kan du snälla skicka en ambulans, min dotter ligger helt avsvimmad här!" Skrek jag panikslaget i telefonen. Tårarna rann ner för min kinder. Kvinna i andra änden försökte lugna mig med frågor om vart jag bodde och hur Vanessa låg till. Kvinnan höll mig lugn enda till ambulansen kom. Då avbröt vi samtalet. Ambulansförarna frågade frågor, nästan samma som kvinnan, medan jag knappade in Ryan's nummer. Med gråten i halsen förklarade jag för honom vad som hänt.
Jag åkte med i ambulansen. Hela tiden försökte föraren, som hette Robert, hålla mig lugn, samtidigt som han körde fort genom eftermiddagstrafiken.
När vi kom fram till sjukhuset var både Ryan och Justin där. Båda frågade vad som hade hänt och hur hon mådde. Jag bara brast ut i gråt. Det här var inte lätt.
Justin's perspektiv:
"Justin, vi måste till sjukhuset!!" Skrek Ryan från nedanvåningen. Fort sprang jag ner för trapporna i mormor och morfars hus.
"Vad är det som har hänt?" Frågade jag samtidigt som jag tog på mig mina skor.
"Det är Vanessa. Mamma hade hittat henne medvetslös i köket."
Så fort orden lämnat Ryan's mun, kände jag en obehaglig känsla av att det var något fel, ett stort fel, som egentligen inte skulle finnas. Jag greppade tag om mina bilnycklar och kastade mig ut ur huset efter Ryan. Vi kastade oss in i bilen och körde mot sjukhuset.
När vi kom fram till sjukhuset, gick vi in till receptionen och frågade om Vanessa.
"Vanessa Butler?" Frågade Ryan.
"Hon har inte kommit in här innu, men våning 12 rum 389 kommer hon att vara i. Så ni kan vänta utanför." Berättade receptionisten för oss. Vi gick mot hissen och åkte upp till våning 12. Medans vi gick genom den vita tråkiga korridoren tänkte jag på vad det var för fel på Vanessa. Det är inte normalt att svimma regelbundet, vara så trött som hon är och spy så mycket. Så det skulle bli skönt, att få veta vad det var som gjorde att hon mådde såhär. För hur det än är, så är hon och jag otrolig bra kompisar och jag vill att hon ska må bra.
Fem minuter efter att jag och Ryan kommit till sjukhuset, kom Sharon gåendes. Ryan kastade sig upp ur sin stol och kramade om sin mamma. När dem avslutade kramen, var jag genast där för att krama henne.
"Hur mår hon nu?" Frågade jag nästan direkt. Sharon ryckte på axlarna. "Jag önskar jag visste. Men hon vaknade lite när vi kom in på sjukhuset. Men läkarna sprang iväg med henne och berättade att det skulle ta en massa prover på henne." Berättade hon samtidigt som tårarna rullade ner för kinderna på henne.
Det gick en timme som blev till två och sedan tillslut till tre och en halvtimme innan en sjuksköterska äntligen kom gående mot oss. Hon log och frågade oss om vi kände Vanessa. Vi nickade alla tre och sedan började tjejen prata om Vanessa.
"Läget är rätt ostabilt nu, vi har fortfarande inte fått klart för oss varför Vanessa föll ihop. Läkarna håller på att ta proer och sådant nu. Skulle jag kunna ta era nummer, så kan vi ringa när hennes tillstånd känns säkrare?"
Sharon mumlade ett enkelt "javisst" och skrev prydligt upp sitt nummer på sjuksköterskans utsträckta papperslapp.
"Ditt namn också, tack." Sa sköterskan en aning besvärat och sedan gick hon.
"Nu är det väl bara att vänta." Suckade Sharon och lutade sig tillbaka i stolen. Ryan tog hennes hand och kollade oroligt på henne. Jag kollade upp i taket och försökte få funn på mina tankar. Jag ville så gärna veta vad som var fel. Det rådde ingen tvekan om att jag var orolig för henne. Faktum var att jag faktiskt började upptäcka känslor för henne. Kanske? Nej, nu ljög jag för mig själv. Jag är helt fullkomligt, upp över öronen kär i henne. Jag vill bara inte erkänna det för varken mig själv eller henne. Eller någon annan. Inte ens Ryan. Han skulle ju få flipp om jag sa något. Jag som aldrig var blyg, var det nu och det var olikt mig. Jag brukar aldrig vara den som är blyg, men det är något speciellt med Vanessa. Hon är bara så speciell, på ett positivt sätt såklart, och hon får mig att visa mitt riktiga jag. Istället för att jag ska vara någon som inte alls är likt mig, så blir jag bara mig själv tillsammans med henne.
En timme senare kom samma sjuksköterska till oss som informerat oss om Vanessa innan. Martin, Vanessas pappa, hade kommit för en halvtimme sedan och reste sig upp tillsammans med oss andra.
"Vanessa är vaken igen och vi har fått svar på proverna. Så om ni skulle vilja följa med här så berättar vi för Vanessa samtidigt." Sa sjuksköterskan. ör er." Sa sköterskan och började gå längs den vita korridoren. Vi andra följde lydigt efter. Det luktade starkt av mediciner och rengöringsmedel. Jag försökte andas genom munnen för att inte den frätande doften skulle spränga mina näsborrar. Det var helt knäpptyst i hela korridoren, endast sköterskans samt Sharon's klackskor hördes. Det vanliga klick-klacket. Klick, klack, klick.. Ljudet gjorde mig galen, så jobbigt.
Efter vår lilla prommenad hänvisade sköterskan oss till ett litet mötesrum. Jag och Ryan slog oss snabbt ner vid två av stolarna, medan både Sharon och Martin dröjde. Även sjuksköterskan, som jag tror hette Olivia för det stod på namnbrickan hon bar, slog sig även ner vid det runda bordet. Jag utbytte några blickar med Ryan. Man kunde verkligen se nervositeten i hans ögon. Det var så fint att se kärleken mellan dem, men jag visste inte hur han skulle reagera om jag sa att jag fallit för hans syrra. Undra om han skulle bli arg?
Mina tankar avbröts av att två läkare i vita rockar klev in i rum. De satte sig på stolarna bredvid oss och rättade till sina papper.
"Så, ni är alla anhöriga till Vanessa Butler?" Frågade en av dom. Namnet Eric stod på namnskylten. Sharon svarade ett enkelt "ja".
"Vi har nyss fått svar på några prover som vi tog så fort hon kom in.." Började den andra. Chad, kunde jag skymta att han hette.
"Och", fortsatte Eric...
_______________________________________________________________________________________
Äntligen, äntligen & ÄNTLIGEN!
Shit 26 dagar sedan senaste kapitlet, förlåt älsklingar :(
Vi ska försöka få upp nästa innan veckans avslut!!
Jag är sjuk, IGEN!!..
Så jag ska försöka skriva lite imorgon :D
Kommentera <3
Fråga: Vilken är eran favorit låt just nu?
Moas svar: Det är nog I Want It That Way med Backstreet Boys.. :) Brukar inte lyssna på såhär gammal musik, meeen ;)
Följ mig ❤️
What About Love- 16
Justin's perspektiv:
I brist på saker att göra gick jag in på snapchat. Vanessa's fotbollskompis Emma, som nyss lagt till mig, hade postat några nya snaps på my story. Jag kollade på dom. Massa röster som hejade hördes och sedan dök Vanessa och Melker upp. Nästa snap var en på Vanesa när hon sa "är det min mobil?", men det var slutet på den så kallade "videon" som oroade mig mest. Vanessa föll ihop och vad jag tror var hennes fotbollskompisar skrek. Snapen slutade.
Mitt hjärta blankade hårt innanför tröjan. Det kändes som om det skulle hoppa ut när som helst. Jag måste ringa henne. Höra hennes röst. Jag trycker på hemknappen och sedan på telefonen. Vamessa ligger bland mina favoriter som "Nessie<33", snabbt klickade jag på hennes namn och la mobilen mot örat. Flera signaler gick. Jag skulle precis lägga på när Emmas röst hördes.
"Hej..." Den lät sprucken som om hon gråtit.
"Hur är det med Vanessa och varför svarar hon inte? Har något hänt? Jag såg dina snaps, hon bara föll ihop!!"
Då började Emma gråta. Jag blev megajätteultraorolig och skrek åt henne.
"Nu berättar du vad som har hänt!!"
"Vänta..."
Några minuter gick. Jag väntade och väntade och tillslut hördes en killröst. Melker.
"Hej, är det Justin?" Frågade han.
"Men ja! Säg bara vad som har hänt!"
"Jag vet inte riktigt vad som har hänt. Alla sprang typ fem kilometer och sen så helt plötsligt när hon kommit in i mål och hade vunnit, så föll hon ihop. Ingen vet vad som hände, men hon vaknade ganska snabbt och blev iväg buren till vårat rum och nu vet jag inte vad som händer med henne. Men om du vill kan jag gå in där och se om hon kan prata?" Erbjöd sig Melker.
"Ja gärna! Tack kompis." Sa jag.
Ryan kom in i köket där jag satt. Jag gissar på att han precis som jag sett Emmas my story, eftersom han såg helt otroligt orolig ut.
"Är det Vanessa?" Frågade Ryan.
Jag skakade på huvudet.
"Nej det är Melker." Sa jag.
Det knastrade lite i telefonen men sen hördes andetag.
"Hallå?" Hördes en svag röst.
"Vanessa." Andades jag. "Vad har hänt? Hur mår du?"
Jag hörde hur Vanessa suckade.
"Jag vet inte riktigt. Jag sprang dem där kilometerna, jag var yr och såg lite suddigt den sista kilometern men jag sprang ändå och sen så svimmade jag när jag var framme." Berättade Vanessa.
"Hur mår du nu?" Frågade jag henne. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var orolig för henne.
"Jag vet inte. Jag är lite trött men annars mår jag bra." Svarade hon.
Vi pratade ett tag till, enda tills hennes tränare kom in och skulle prata med henne.
VANESSAS PERSPEKTIV:
Under dagen, så hade jag blivit tvingad att ligga i rummet och försöka sova. Men det hade slutat med att jag pratat med Justin på sms hela dagen och mamma hade ringt mig några gånger också.
Det var äntligen dags för att komma ut ut stugan och gå till matsalen för att äta mat tillsammans med alla.
"Vanessa, ska vi gå?" Frågade Emma och log mot mig. Dem tre som bodde i samma stuga som mig, kom tillbaka till stugan för en halvtimme. Träningen för idag hade varit klar då.
"Ja! Vet någon vad det är för mat idag?" Frågade jag medans jag drog ut kontakten till min mobilladdare ur vägguttaget. Alla tre ryckte på axlarna och gick ut genom dörren.
Kvällen igår, hade gått otroligt snabbt. Vi hade haft så kul, vi hade bestämt oss för att gå och bada när tränarna gått och lagt sig. Jag ljuger inte om jag säger att vi badade och lekte i vattnet i en och en halvtimme. Det hade varit en otroligt varm dag, så vattnet var fortfarande varmt och det var även förvånande varmt i luften också.
Men nu satt vi i matsalen och åt lunch. Det hade varit en väldigt lugn förmiddag med en joggingtur på stranden samt stretching.
Det var prat lite här och där vid bordet, men annars så var det ganska lugnt. Jag kände hur det bultade på både mitt ben och på min rygg. Det hade gjort det hela dagen idag, vilket hade lett till att jag hade svårt att springa och jag hade blivit mer andfådd en vanligt när jag sprang. Det var konstigt. Om jag får säga det själv, så hade jag väldigt bra kondition. Men idag, så var den bra kondition borta.
"Eftersom vi precis åt lunch, så blir det lite lugnt nu i början. Ni ska para ihop er kille och tjej och sen så ska ni passa bollar på kort och långt avstånd till varandra. " ropade Peter.
Jag och Melker tog direkt en boll och passade mellan oss när vi sprang mot målet. Jag kände hur det vred sig i magen och sedan hur all mat jag ätit kom upp i halsen. Jag satte handen för munnen och sprang upp mot stugan, väl inne på toaletten så föll jag ner på knä och spydde. Alltid lika äckligt..
"Vanessa, vad hände?" Hörde jag Peter fråga mig lite svagt. Jag skulle just svara, när det svartnade för mina ögon och jag svimmade. Vad är det som händer med mig?!
"Vanessa? Nessa? Vad hände?" Hörde jag Peter och Thomas fråga mig. Jag öppnade ögonen och satte mig sakta upp.
"J-jag vet inte." Var allt jag hann stamma fram, innan det blev svart igen.
Det hade gått två dagar, sedan jag svimmat. Men det hade inte blivit bättre, jag hade svimmat runt två till tre gånger per dag och spytt några gånger också varje dag. Så nu hade tränarna tillsammans med mima föräldrar, bestämt att jag skulle åka hem idag för att kolla upp vad det var som gjorde detta. Visst var det tråkigt att behöva åka hem, men det enda jag hade fått göra var att ligga i stugan eftersom jag inte klarade av att vara med på träningen eftersom jag svimmade hela tiden.
"Hej min älskling!" Hörde jg mammas röst säga. Jag satte mig upp i sängen där jag låg och gick ner för stegen. Mamma drog in mig i en kram.
"Hejdå Vanessa!! Krya på dig!" Sa Thomas och klappade mig på axeln. Jag sa hejdå till alla i lagen och gick sedan tillsammans med mamma till bilen.
"Vanessa!" Hörde jag Melker ropa. Jag vände mig om och såg han stå en bit ifrån mig. Jag gick mot honom och kramade om honom.
"Hade du tänkt åka utan att säga hejdå till mig?" Frågade han. Jag skakade på huvudet och flinade mot honom. Vi avslutade kramen och jag vinkade och gick sedan mot bilen igen. Mamma hade lagt in mina väskor så det var bara för mig att sätta mig i bilen. Jag såg genom rutan att Ryan satt i framsätet och att både Chaz och Justin satt i baksätet. Behövde alla dem följa med? Jag öppnade dörren till baksätet och såg att Chaz satt där. Så jag stängde dörren igen och gick till andra dörren. Det sätet var ledigt, så jag satte mig i bilen och spände fast mig. Mamma körde iväg och jag lutade huvudet mot fönstret.
"Hur är det?" Frågade Justin mig. Jag log mot honom.
"Jag är trött, men annars är det bra."
Justin la armen runt mig och visade att jag kunde luta mig mot honom. Jag la huvudet på hans axel och slöt ögonen.
_________________________________________________________________________________________
Äntligen, äntligen uppe!! Förlåt, förlåt att det har tagit så lång tid! <3
Jag har inget mer att säga här, mer än kommentera vad ni tror händer med Vanessas kropp <3
Fråga: Vad skulle ni gjort om ni träffat eran största idol?
Mitt svar: Helt ärligt så vet jag inte. Jag skulle iallafall varit sjukt blyg och inte vågat prata! <3
KOMMENTERA!
