justinnovells

Dagen jag längtat efter så mycket, den dagen jag skulle f permission i en hel vecka. Jag skulle få komma ut från rehabiliterings hemmet och vara hemma i en vecka. Jag hade varit här i fyra månader nu. Skit tråkigt, dålig personal och alla som var här var läskiga. Konstiga. Speciella. Behövde hjälp. Imed jag var här och varit fast här i fyra månader så bheövde jag också hjälp. Jag var precis lika läskig, konstig och speciell. För jag hade ett mentalt fel som behövde arbetats bort. Men dem visste inte hur. Jag hade en psykolog som pratade med mig två gånger om dagen. Men hon hjälpte mig inte. Hon bad min bara förklara vad som gjort mig såhär. Jag berättade, men allting blir bara värre efter det. Dem hade tappat hoppet för mig. Tappat hoppet att någon skulle kunna hjälpa mig. Men det fanns en person som kunde. En speciell person. Nämligen Justin. Justin Bieber. Bara jag skulle få känna hans lukt, vara i hans famn skulle allting bli bättre. Jag skulle inte behöva vara kvar här. Inte behöva försöka ta självmord. För det hade hänt en gång under mina månader här. Allting hade varit planerat in i minsta lilla detalj. Jag skulle dränka mig själv. I badkaret. Men någon jävla sköterska här, hade kommit på mig. Men nu är jag glad att hon kom på mig. För jag ville verkligen inte dö. Inte nu. Jag hade så mycket kvar jag ville göra. Träffa Justin igen. Prata igenom allt med honom. Få barn. Gifta mig. Vinna en Grammy. Sälja ut en hel världs turné med mera. Så många drömmar.  

Hon skulle ut från rehabiliterngs hemmet idag. En veckas permission. Jag ville prata med henne. Träffa henne. Men det var svårt. Jag var i Dublin på Irland. På andra sidan i Atlanten nästan. Ville hon träffa mig? Eller? Plötsligt plingade min mobil till bredvid mig. Ett sms.

Från: Izabella Jones <3

'' Jag kan inte göra dte här längre. Vad är det vi håller på med? Jag har permession i en vecka, som du säkert redan vet. Ses? Vet att du är i Irland, men jag kanske kan komma? Vi behöver verkligen prata. Reda ut saker och föklara för varandra, för jag fattar noll. Jag förstår inte vad som flög i mig när jag sade att vi skulle gå vidare. Försöka komma över varandra och bli tillsammans med någon vi verkligen älskade. Men jag älskar dig verkligen, så jag förstår inte alls vad vi gör. Vi är ju dumma. Ring mig när du ser det?''

Mitt hjärta slog ett extra slag. Hon hade skrivit till mig. Hon ville ses. Hon skrev att hon älskar mig. Det måste betyda något. Snabbt knappade jag in Bella's nummer.

'' Så vad sa du nu? Bella kommer hit? För att ni ska prata? Klart det är okej! Jag vill träffa henne, vilket nog alla andra också vill. Bara för att ni inte är tillsammans längre Justin, betyder det inte att ni inte kan träffas. Vi skulle aldrig döma dig Justin.'' sade Scooter. Jag kollade skamset ner i golvet. Dem skulle döma mig när det kom på att jag rökt på. Dem skulle döda mig. Men ingen behövde ha reda på det. Det kunde förbli min, Twist och Za's hemlighet. Jag behövde inte berätta. Jag hade slutat. Jag hade inte gjort det på fyra månader. Twist hade åkt hem från turnén. Jag hade bett honom att inte vara i mitt hus medans jag inte var hemma, och för att försäkra mig om det hade jag bytat lås på alla dörrar i mitt hus. Och skaffat grindvaktar. Det var så säkert där nu. Jag ville inte ha in alla Twist's fester i mitt hus. Det var bara saker förstörda eller tagna när jag kom hem sedan.

Jag satte mig på min fönsterplats inne på flygplanet. Det kom en gubbe och satte sig på sättet längst ut. Men det dröjde inte så jätte lång tid tills dem kom en flicka i min ålder. Hon såg trevlig ut. Svart ganska långt lockigt hår, ganska lång och smal. Hon log stort mot mig och satte sig ner bredvid mig. '' Du är Izabella Jones va?'' frågade hon. Jag skrattade och nickade. '' Ja det är jag det.'' Tjejen nickade och såg medlidande på mig. '' Jag hoppas du mår bättre nu. Jag har läst om dig i tidningarna.'' Jag log försiktigt. '' Jag kan inte säga att det går uppåt. Det är nog på samma ställe nu. Men jag har en veckas permission och ska till en kompis under tiden då och prata ut med honom och bara umgås. Försöka komma tillbaka och må bättre. Då han gör mig riktigt glad.'' Tjejen nickade och sträckte fram handen. '' S oförskämt av mig att inte presentera mig. Jag är Jasmine Brown.'' Vi skakade hand och började sedan prata. '' Den där kompisen som sedan visade sig vara en kille, det är möjligtsvis inte Justin?'' Jag nickade och log lite smått. '' Jo det är Justin!'' Jasmine skrattade och började berätta om sig själv. Hon var 17, bodde i Los Angels med sin kompis Brooklyn. Hon skulle till Dublin, för att hälsa på en gammal vän.

Planet landade. Jag och Jasmine bytade nummer och gick sedan ut ur planet och genom tunneln tillsammans. Vi visade våra pass, hämtade våra väskor tillsammans och gick sedan ut till ankomst hallen. Jag såg mig om för att se om jag såg honom. Vilket jag gjorde fort. Jag kramade Jasmine och vi lovade varandra att ta kontakt med varandra. Hon önskade mig även lycka till. Då jag berättat allt om Justin och vad som händer i mitt liv just nu. Vi skildes åt och mina steg styrdes till Justin. Han öppnade sina armar när han såg mig och jag gick rakt in i dem och kände tryggheten komma över mig. Jag var säker här och skulle aldrig lämna honom. Aldrig lämna världen. För jag skulle leva med honom.

___________________________________________________________________________

Äntligen! Fortsätt skicka in om ni vill skriva noveller med mig! Väljer ut på torsdag! Skica in kommentarer och mail! Glöm inte skicka in en text där du känner at du fått med alla dina kundskaper! 

Minst 20 kommentarer på kapitlet! Nästa på torsdag! Ska träffa en kompis imorgon och ha sleeeeeepover tills på torsdaaaag